Där kom musiken

Tramp, trummor, haitisk sång en sommardag i Botnik Studios och ett framtrampat samtal efteråt. Vad är musik?

Varför sjunger man? Fey-o – sauvez la vie moin – örter, rädda mitt liv, å – det gäller det korta och hotade livet och min protest mot dessa villkor, klagan, smärta – och så uttrycket, kontakten med den kraft som ger musiken dess odödlighet, ögonblicken när rummet mitt i all rörelse blir stilla, en annan tid uppstår, ett besök i evigheten.

Man tänker och talar. Tanken är också kropp som vill fram ur hjärnans vindlingar. Den uppstår mellan hand tunga och hjärna, javisst, men lika mycket mellan dig och mig, den har lämnat kroppen via min tunga och återuppstår i samma stund i ditt öra, och mitt eget, som musiken. Formade vackra tankar som får håren att längta och resa sig.

*

Vi måste tala med varandra och lyssna efter musiken mellan orden och människorna. Ett seminarium dokumenterades och nu långt senare lyssnar jag på ljudfilerna. De hjälper minnet men lägger också till något, samma sak flera gånger är inte längre samma sak. Man tänker över det man hör och reflektionen gör att man lyssnar på ett nytt sätt nästa gång och uppfattar nya saker. Ljudfilen är som en bok där man kan backa och lyssna om och man uppfattar allt mera noggrant. Man kan analysera ett samtal på ett sätt som man inte kan medan det pågår, då är man fullt upptagen med att delta och skapa det. Jag vill nu skriva om detta seminarium. Det har gått ett år sedan det ägde rum och jag har genom allt som hänt samlat mig till ett slags svar på seminariets fråga, varifrån kommer musiken.

När man lyssnar, kan man uppfatta något suggestivt växande i det första partiets gradvisa påbyggande av trampet som också är en antydd musikhistoria. Man kunde också märka det på samtalet i seminariets mitt som var livligt och där det förekom flera originella synpunkter. Man har en gemensam erfarenhet att relatera till.

Samtalet rörde sig mellan påpekanden om hur musiken å ena sidan hänger ihop med de biologiska rytmerna i vår kropp och hur musiken å andra sidan kommer sig av att någon har tänkt ut den. Juan Romero Silvera visade på hjärtats puls som rytmens början. Agneta Wingate, fotograf, berättade om sin tvåmånaders son, hur hon gjorde ett slags lyckligt ivrigt i-i-ljud och han varje gång svarade omedelbart med lika ivrigt arm- och bensprattel. Harald Svensson, jazzpianist, sade: men musiken fanns innan vi blev människor! och Gunnar Eriksson svarade att där har du fel, Harald. Musiken görs, den kräver att någon tänker ut den. Men Haralds tanke är trots det intressant, att musik i någon form skulle ha medverkat till att skapa mänskligheten, att människorna pratsjungit och kanske dansat sig fram till språket som det är nu innan musiken och pratet skilts åt. Likväl: musiken uppstår, eller görs, nu, man kan inte enbart söka efter den på avlägsna tider och platser.

Seminariet i sig självt var ett exempel på att det gäller att fatta rummets här och nu, det man kunde kalla rummets tysta musik: att uppfatta vad som är möjligt, hur långt man kan nå i den aktuella situationen – kunskapen i att leda består i att göra övningar som sträcker sig aningen längre än vad deltagarna inledningsvis klarar, men inte så långt att förvirring uppstår. Det är mycket tillfredsställande när detta fungerar.

Men svaret på seminariets fråga, varifrån kommer musiken? kräver att man behåller åtskillnaden mellan natur och kultur. Dirigenten, den person som leder den komplicerade organisation som kallas symfoniorkester, får illustrera detta. Orkesterverket är oftast tekniskt komplicerat och musikerna liksom dirigenten är synnerligen välutbildade och kompetenta. Men att framföra en symfoni utan att vilja säga något med den är meningslöst och det är därför dirigenten måste gå till verket med lidelse och passion om tekniken ska vara till någon glädje.

Och vad vill man säga med musik? Vad skulle det vara annat än att man längtar efter något annat än allt det småskurna och futtiga som fyller tankarna och dagarna? Vi behöver sätt att meddela det alla vet – att tiden är begränsad och att vi vill använda den till något viktigare. Den drabbande musiken säger just detta, att det finns en grund som också är en himmel, en verklighet vi kan vara del av som inte är förhandlingsbar, den är.

Men musiken görs. Medvetandet måste in, det måste finnas någon eller något som pekar: lyssna här! Man behöver få sin uppmärksamhet riktad för att uppfatta. Gunnar Eriksson var den under seminariet som särskilt hårt tryckte på det överlagda i musiken och med Göteborgs kammarkör som hjälp visade han mot seminariets slut hur vacker musik kan bli som kommer ur några ganska enkla matematiska förskjutningar.

Likväl finns det ingivelser. En norsk kompositör på besök i Italien råkade höra tre ord i en dikt han inte förstod – sole, terra, sera – och med dem hade han utgångsmaterial till nästa symfoni. Keith Richards låter riffen komma till sig genom dimmorna av alkohol och narkotika, det är en särskild rockens ängel som levererar och Richards känner igen, tar emot och lämnar några grymtningar till Mick Jagger som gör en låt av dem. Andra kompositörer sätter sig – nyktra – på kaféer och lyssnar efter tonfall som de kan bygga melodier av.

Det gäller att sluta göra motstånd och komma rätt i ett flöde som redan finns där, se musiken som något som väntar på att bli upptäckt. Det finns impro­viserad musik som bara handlar om detta, att befinna sig rätt i flödet och låta musiken styra sig själv. Improvisatörerna lyssnar efter impulsen och är beredda på att bli överraskade. De delar musik- och impulsflödet med åhörarna när sådana är på plats. Improvisatören rör sig med sina begränsningar och med sitt kända material men det måste ändå förbli något utom, som en kraft som bara under vissa vill­kor kan uppväckas. Delvis sker detta genom provokationer försåvitt man söker det klarvakna, ett ostört flöde är snarast sövande eller meditativt.

Jag påstår alltså: det finns krafter ”utanför” människan, sådan hon vanligen uppfattas, som styr musiken i en situation: ett mönster, ett paradigm eller en gud. Dessa krafter bygger förstås på hur musik har gjorts tidigare, att sjunga blues exempelvis sker i en mycket fast form. Men mönstret kan inte förverkligas, guden uppenbarar sig inte, enbart med hjälp av formell kunskap och vilja. Musikern måste också låta sig vara styrd och lyssnande. Auten­ticiteten, eller kraften, eller det övertygande, i det hon gör beror på hennes förmåga att lyssna till paradigmet och underordna sig det och inte bara som formellt-tekniskt bemästrande. Paradigmet och kunnandet är en språngbräda mot det viktigare.

Men någon gång har någon skapat paradigmet. Det finns då paradigm även för skapande, i en improvisation kan man säga att paradigmet omdanar sig i det som händer mellan musikerna och åskådarna och att detta är möjligt i en speciell atmosfär, en tillåtande stämning som också har med kärlek att göra. Kärleken uppstår under förutsättning att man törs lita på den som framträder. Improvisatören i sin tur litar på ingivelsen. Ingivelser kommer, försåvitt improvisatören väntar utan oro och lyss­nar efter sina impulser och lyssnandet ska ske i rummet tillsammans med åhörarna, han behöver ta led­ningen i rummet och vinna det men han ska samtidigt lyssna efter den rätta pausen, lyhörd.

Ingivelsen hör till rummet, som del i atmosfären eller stämningen mellan aktör och åhörare, det är rummets gud som ger sig till känna. Atmosfären avgör vad som är möjligt, vad paradigmet tål, en rum­mets potential i det givna ögonblicket. Improvisatörens svårighet är att uppfatta detta. Ingivelsen återfinns i mellanrummen. Den är också en svävande gräns för jagets ”yttre” och ”inre”: var börjar jag och var börjar atmosfären.

Härifrån kommer musiken, från det pepprade ögonblicket i en atmosfär. Man måste säga att musiken skapar sina ögonblick. Musikerna skapar musiken men musiken skapar också musikerna. Alla förberedelser görs och allt kunnande samlas i förhoppning om att den extraordinära tiden ska uppstå, den förhöjda uppmärksamheten, en tillvarons hemlighet avslöjad: den stillastående tidsvågen.

Gunnar Bäck